Finansvärldens komplexitet beror på dess inneboende opacitet, en nödvändig egenskap för att mobilisera ekonomiskt risktagande, snarare än på ökad mänsklig intelligens (Flynn-effekten). Finansiella system, särskilt banker, löser ett kollektivt handlingsproblem där individuell riskaversion annars skulle leda till underinvestering, genom att skapa en uppfattning om säkerhet och garanterad avkastning. Banker uppnår detta genom att agera som mellanhänder mellan investerare och entreprenörer, och utlovar riskfria avkastningar för att uppmuntra storskaliga investeringar, vilket flyttar systemet från en "dålig" till en "bra" Nash-jämvikt. Denna process involverar en "liten vit bluff" där banker försäkrar varje investerare att de inte kommer att bli den som står för förlusten om något går fel, med hjälp av garantier, sammankopplingar och tron att andra (aktieägare, staten, etc.) kommer att absorbera förlusterna. Opacitet och sammankoppling är inte brister som kan reformeras bort, utan är avgörande funktioner inom bankväsendet som möjliggör att riskvilligt kapital attraheras till riskfyllda projekt genom att dölja den verkliga fördelningen av potentiella förluster.