Artikeln jämför levnadsvillkor och välfärdsutveckling över flera generationer, från författarens farföräldrar till dennes egen dotter, och belyser en enorm förbättring i livskvalitet och tillgång till sociala förmåner. Författaren kritiserar sin egen generation för att ha dragit nytta av tidigare generationers uppoffringar (högre Skatter för välfärden) men sedan bidragit mindre genom att acceptera skattesänkningar och nedskärningar i välfärden. Texten pekar på en oroande utveckling med växande Klyftor, ökande Barnfattigdom och försämrad äldreomsorg, trots att tidigare generationer byggde upp ett samhälle med minskade klyftor. Artikeln avslutas med en personlig reflektion där författaren uttrycker skam över att tillhöra den första generationen som i Demokratisk ordning har svikit både de som gått före och de som kommer efter, genom att låta Klyftorna växa.