Islands historia inleddes på 800-talet med norsk Kolonisation, framförallt efter kung Harald Hårfagers enande av Norge. Efter att ha varit del av Kalmarunionen och under danskt styre i århundraden, uppnådde Island Självstyre 1904 och full Självständighet 1918, men förblev i union med Danmark. Under Andra världskriget ockuperades Island av Storbritannien och utropade sig som Republik den 17 juni 1944, vilket avslutade unionsavtalet med Danmark. Den tidiga bosättningen, Landnámstiden, beskrivs med figurer som Ingólfr Arnarson som grundade Reykjavík 874, och etableringen av Alltinget vid Þingvellir 930 som en aristokratisk Rättsstat. Samhället organiserades i härader med Godesystem och utvecklade en komplex rättsordning med Fjärdingar och en Kassationsdomstol, samtidigt som islänningarna hade livlig kontakt med omvärlden.