Artikeln reflekterar över tjugo år av "kontrarevolution" och samhällelig kontroll som följde på rörelser som punk och autonomia i slutet av 1970-talet. Den uppmanar till en kollektiv "nystart" och förkastar passivt motstånd samt de befintliga samhällsstrukturerna, som betraktas som imploderade. Texten kritiserar "samhället" och dess mekanismer för normalisering, prekarisering och identifiering, vilka begränsar individens utveckling. Den föreslår en ny form av "partisankrig" eller "kommunism" som kännetecknas av "lätt förskjutning", anonymitet och gemensam närvaro, bortom fasta identiteter och samhälleligt erkännande. Författaren argumenterar för att fly från "jagets fängelse" och "igenkännandets tyranni" för att uppnå sann närvaro och förbindelse.