Karolina Ramqvist reflekterar över sina känslor och upplevelser under coronapandemins vår 2020, inklusive den svenska strategin och författaryrkets roll. Hon upplever en paradoxal glädje och lättnad över att tvingas stanna hemma, vilket får henne att ifrågasätta sitt vanliga liv och den "otillbörliga spänning" som väcks av krisen. En väns död i pandemin förändrar hennes perspektiv drastiskt, vilket minskar hennes fascination för viruset och dess nyhetsrapportering. Trots tragedin finner hon en viss lugnande effekt i pandemin, som skapar ett gemensamt fokus och begränsar tillvaron, vilket hon ser som ett privilegium.