Artikeln kritiserar Klassreduktionism, en tendens inom vänstern att reducera alla samhällsproblem och Maktdynamiker till Klasskamp och ekonomiska faktorer. Den argumenterar emot den traditionella materialistiska analysen som hävdar att klass är den primära "basen" för samhället och att andra förtrycksformer är sekundära bihang. Författaren menar att historisk och antropologisk data från 1800-talet, som ligger till grund för många sådana teorier, är otillräcklig för att förklara komplexa samhällsprocesser. Istället förespråkas en förståelse där olika Maktdynamiker som rasism, Patriarkat, staten och människans dominans över naturen är sammanvävda och inte kan reduceras till varandra. Slutsatsen är att en Frigörelseprocess måste vara en samtidig kamp mot alla dessa Maktdynamiker, då ingen av dem automatiskt försvinner med Klassamhällets upphörande.