Gunnar Nirstedt kritiserar den nya regeringens och Sverigedemokraternas förslag om en svensk kulturkanon, som han ser som ett repressivt redskap som kväver ett levande kulturliv och variation. Han menar att en kanon syftar till att skapa en värdegemenskap och definiera 'det svenska', men att den i praktiken fungerar som ett verktyg för uteslutning och likriktning, liknande marknadsliberalismens fokus på framgång framför bredd. Nirstedt argumenterar för att ett rikt kulturliv kräver en variationsrik 'biotop' och att en kanon endast behövs av den som gett upp tanken på ett sådant samhälle. Istället för en kanon förespråkar han en läroplan som utvecklar unga människors förmåga att förstå olika texter, känna igen propaganda och göra egna val. Han uppmanar även olika aktörer inom kultursektorn, från bokhandlare till Nobelstiftelsen, att aktivt stödja ett mångfacetterat kulturliv genom att främja mångfald och investera i folkbildning och språkutveckling.