Artikeln behandlar den återkommande debatten inom vänstern om Revolutionens subjekt – Partiet eller rörelsen – med fokus på diskussionen efter finanskrisen 2008 och den Arabiska våren. En central diskussion förs mellan Jodi Dean, som betonar Partiet och Statsmakten, och Michael Hardt och Antonio Negri, som förespråkar sociala rörelsers autonomi bortom staten. Trots en gemensam syn på Kapitalismens skifte mot informationsdriven "kognitiv" eller "kommunikativ" kapitalism, drar Dean, Hardt och Negri helt olika politiska slutsatser. Artikeln fördjupar sig i Antonio Negris ståndpunkt genom att spåra den till den italienska operaistiska traditionen och Mario Trontis omvärdering av Marx och Lenin, där Arbetarautonomi och fabrikskamp står i centrum. En nyckelmotsättning belyses mellan Trontis senare betoning av Det politiskas autonomi och Negris fortsatta försvar av den sociala autonomin som en immanent kraft mot kapitalet.