Författaren reflekterar över sin återhämtning och den osäkerhet som omger beslutet om att återgå till arbete heltid eller deltidssjukskrivning. Han uttrycker tacksamhet för sin fysiska förbättring, donatorn, sjukvården, sin fysioterapeut och framför allt sin psykiska konstitution som gjorde att han kunde hantera situationen. Författaren ifrågasätter beröm för sitt förhållningssätt, då han menar att det inte är ett resultat av strategi utan ren tur med sin medfödda psykiska förmåga att hantera oro och smärta. Han kritiserar språkbruket kring att "kämpa" mot sjukdom och betonar att positivt tänkande inte botar fysiska åkommor, samt att de som inte haft samma "tur" med sin psykiska motståndskraft förtjänar samma förståelse.