Artikeln analyserar Jo Freemans text "strukturlöshetens tyranni" från 1970, som kritiserar kvinnorörelsens ideologiska ointresse för formell organisatorisk struktur. Freeman argumenterar att idén om strukturlöshet, trots att den uppstått som en reaktion mot överstrukturering, oundvikligen leder till dolda informella maktstrukturer och elitism. Texten belyser hur avsaknaden av uttalade strukturer hindrar rörelser från att utvecklas bortom medvetandehöjande och ta sig an konkreta politiska projekt. Det betonas att inga grupper är verkligt strukturlösa; istället döljer informella strukturer makt och förhindrar insyn, vilket gynnar de som redan har inflytande. För att uppnå demokratisk funktion och utveckling måste grupper medvetet formalisera sina strukturer, och Freeman presenterar sju principer för hur detta kan göras.