Stockholm brottas med en brist på vardagscyklister, främst på grund av otillräcklig och felaktigt planerad cykelinfrastruktur som inte hängt med den ökande cykeltrenden. Trots vissa förbättringar som fler cykelparkeringar och bättre snöröjning, upplevs infrastrukturen fortfarande som bristfällig med problem som felplacerade stolpar, avsmalnande banor och dålig framkomlighet. Kritik riktas mot att nuvarande planering ofta prioriterar biltrafik och att olika förvaltningar saknar samordning och kunskap om cyklisters behov, vilket leder till ineffektiva investeringar. Experter och författaren föreslår drastiska åtgärder som att omfördela gatuutrymme från bilar till cyklar, bygga dedikerade cykelbroar, sänka hastighetsgränser, samt att standardisera cykelvägsdesign och centralisera ansvaret för cykelvägar. För att locka en bredare grupp cyklister krävs politisk vilja, ökad kunskap och en grundläggande förändring av prioriteringar, inklusive att begränsa biltrafiken, liknande framgångsrika exempel i Köpenhamn och Amsterdam.