dithering användes ursprungligen för att kompensera för begränsat minne och få digitala bilder att se ut att ha fler färger än de faktiskt hade. Tekniken fungerar genom att lura ögat via "spatial averaging" för att uppfatta mjuka övergångar mellan färger som egentligen saknas. Artikeln beskriver två huvudmetoder: "ordered dithering" som använder en tröskelmatris, och "error diffusion dithering" (t.ex. Floyd-Steinberg) som sprider fel till närliggande pixlar. Idag är dithering främst en estetisk teknik snarare än en nödvändighet, tack vare höga bitdjup i färgåtergivning.