Andrev Walden kritiserar medelklassens ständiga renoveringsbehov och ser det som ett slöseri med livstid. Han beskriver en konflikt med sin sambo, där hon ser hemmet som något levande som ständigt ska förändras, medan han vill att det ska bli "klart". Walden upplever ett samhälleligt tryck där hemmafixande kopplas samman med omsorg om familjen och hemmet. Han observerar att detta "renoveringsvansinne" inte bara är ett innerstadsfenomen utan sprider sig över hela landet. Artikeln är en personlig kommentar som ifrågasätter den patologiska individualismen bakom det ständiga fixandet.