Sverige och Norge genomgick betydande maktskiften på 1930-talet, där de genom icke-våldsam kamp övergick från fattigdom och dominans av "1 procenten" till hög grad av demokrati och ekonomisk rättvisa. Under arbetarklassens ledning byggde båda länderna robusta ekonomier, utökade välfärden (utbildning, sjukvård, full sysselsättning) och eliminerade nästan fattigdom. Övergången innebar långvariga icke-våldsamma direkta aktioner, ofta mötta med statligt våld, då valsystemen initialt var riggade mot arbetarklassen. Norges väg inkluderade att övervinna geografiska uppdelningar och en kort flirt med Leninistiska strategier innan man omfamnade icke-våldsam kollektiv kamp, kooperativ och valdeltagande. År 1935 bildade Norska Arbeiderpartiet en koalitionsregering som implementerade politik som ledde till offentligt ägande av stora företag och en starkt reglerad finanssektor, vilket förhindrade kriser som den 2008.