Jonas Valfridsson kritiserar den så kallade "kompiskorruptionen" och "nepo babies"-fenomenet inom kulturbranschen, där "kulturbarn" upplevs få gräddfil. Han beskriver sin frustration över att själv ha svårt att få kontakt med inflytelserika personer, medan de som är födda in i branschen har naturlig tillgång till nätverk och möjligheter. Valfridsson erkänner dock att "kulturbarn" ofta besitter nödvändiga koder, spelregler och självförtroende, samt att ekonomisk trygghet ger dem ett stort försprång att utveckla sitt konstnärskap. Han menar att en del av kompiskorruptionen kan bero på ren lathet, där det är enklare att rekrytera kända barns än att aktivt söka genuin talang.